ett cp-barn bor i staden

Snälla skjut mig nån; så slipper Nicklas leva med denna galenskap till flickvän som infinner sig då å då; en graviditetshormonstinn helvetesfitta som enträget måste påpeka att allt e bra "det e ingenting..", fast han märker att allt INTE e som det ska.. Nog känner han mig ganska bra..

Men nog TYCKER man att han borde FATTA (eller för fuckin sake; läsa mina tankar ÅTMINSTONE) att Peace & Love helgen skulle va den ypperliga helgen att fria på. Så som jag tjatat om hur ROLIG denna helg kommer att bli och hur speciell denna sommargrej e för mig. När vi kom in på frieri-prat igårkväll på balkongen föreslår plötsligt Nicklas skämtsamt att fria under Peace & Love.. "Kanske på Peace & Love, hö hö.." Jag blev helt lamslagen. Va det inte det som va meningen?? Hade för mig själv blivit införstådd med tanken av att det skulle ske nästa helg, det föreföll mig helt naturligt lixom..
Lugnet la sig dock lite senare, men i drömmen dök hela grejen upp igen, vilket va märkligt och läskigt eftersom Nicklas nämnde nått imorse att han också drömt om P&L.

Sen idag va det turigt att jag gick upp själv, för jag kände redan på morgonen att inte allt stod rätt till. Med sugigt suriga steg äntrade jag kontoret, morgonen förlöpte i butterhetens tecken och vid lunchtid stod jag i en tvättstuga och svettades och storbölade över att Nicklas inte kommer att fria på Peace & Love (..normal). Ringde till en kär vän - som erfarit utbrott över frieriskandaler; och hon va inte ens gravid å galen då det hände - och talade om att hon gärna fick tycka att detta va det mest irrelevanta hon nånsin hört eller så kunde hon ju bara lägga på luren ifall hon tyckte det va alltför lamt.. Men hon förstod och höll med. DET gjorde hon rätt i, tack tack för terapisamtalet snuttan.

Hormonethotet låg ändå och puttrade nära ytan och efter jobbet skulle Nicklas å flickorna komma och hämta mig på jobbet och vi skulle åka och kika barnvagn. Jag insåg att jag inte alls va på nått slags pussigull-humör och förbannade mig själv fett för det. Allt hade ju varit så bra de senaste dagarna; inga vedervärdiga graviditetssymptom (endast trötthet på kvällarna och den sedvanliga kräkan i munnen efter födointag). När vi kom till Sara i Bojsenburg där vi skulle kolla vagnen tog N tag i mig för att ge mig en puss, vi pussas ju jämt när vi ses, så det e nästan så vi inte sagt Hej till varann förrän vi pussats.
Efter att vi hälsat på Sara och Charlie och hämtat barnvagnen begav vi oss till Lugnet för minigolf tournament. Jag försökte andas ut, glömma att jag vaknat på fel sida och tog Nicklas hand för att visa att jag definitivt inte glömt att vi e världens lyckligaste par; DÅ ville Ellen såklart bli buren. Nicklas släppte, lyfte upp henne och tog min hand, men just då tänkte jag; "sluta dadda med 5åringen hela jävla tiden, hon ska ju ändå gå runt hela minigolfbanan, och håll MIG i handen istället!!" och drog bort min hand. Aaaahhh, ljuva smidighet. Och ja, jag förstod att det va så fel så fel. Och Nicklas blev blev så ond så ond när jag till slut öppnade käften på cirkus 17:e hålet för att be om ursäkt. Men sen gick det ju över, när vi kom hem.. Och nej, Nicklas e aldrig ond (ett asluder när han skämtar om P&L frieri FÖRVISSO..men ond; nix).

Nu har jag ätit en hel påse Gott & Blandat Salt SJÄLV, ska borsta tänder, tvätta ansikte och mysa ner i sängen med 4:e kapitlet ur Bilbo..