Sicket liv det blev

Här kommer världens längsta bloggkommentar (som svar från mig själv på kommentardiskussionen under inlägget "Att vara eller inte vara"). Puss på er! :)

Jag e mest fascinerad över att det faktiskt finns människor som måste etsa sig fast och tvinga sig själv att läsa en sån helt otrolig pesimistisk blogg (som min) när vi lever i det information - och bloggsamhälle vi gör och säkerligen kan tillgodose blogg - och läsbehovet enklast möjligast.

Jag va näst intill chockad när jag blev gravid och fick uppleva alla märkliga krämpor i kropp och själ. "Så här jävligt hade ingen talat om att det kunde vara.." Jag rådfrågade barnmorskan och hon förklarade att det faktiskt inte var några konstigheter och att endel blivande mammor fick utstå det mesta. Jag vill själv inte påstå att det e gnäll det jag hittils skrivit; mest ett vädrande och reflekterande om hur det KAN va; många blingar upp graviditeten till något himmelskt och pärlemorskimrande. Turigt nog skriver jag om andra grejer här i bloggen än om bara bli-mamma-grejen; I do have a life, *harkel*.

Efter att ha varit gift och diverse pojkvänner därefter, inte använt preventivmedel i förhållanden, fått cystor bortopererade från äggledare och äggstock och nästan fått högra äggledaren borttagen, haft alltför hög testosteronnivå i kroppen, aldrig haft regelbunden mens, intagit hormontabletter utan dess like och varit på regelbundna besök på Kvinnokliniken och hos min läkare i USA så var jag vid 31 års ålder ganska säker på att det aldrig skulle skapas ett liv inom mig på naturlig väg.

Döm om min förvåning när jag tog mod till mig; flirtade upp mannen jag spanat in i flera månader och efter att ha träffats en tid insåg att jag ville va med JÄMT; the man of my dreams hade plötsligt spatserat in i mitt liv, a match made in motherfuckin' heaven. Åsså blev jag gravid. Poff! Med the man lixom ;) Om inte det va himmelskt och pärlemorskimrande vet jag inte vad..

Mådde så konstigt illa en dag i slutet av april, va på jobbet, sprang till Apoteket den eftermiddan och köpte 3 graviditetstest som jag tog på toaletten på jobbet, skuttade runt resten av kvällen med ett så fantastiskt pirr i precis hela kroppen. Nicklas va glad, hans släkt va glad och så tillmötesgående när vi träffade dem i somras, min mamma va helt upp-över-öronen, min syster fnittrar fortfarande. Men gladast va nog jag, gick runt med det där fåniga leendet som hör till..

Började köpa kläder, sprang runt på varenda sensommarrea och roffade åt mig, ropade in på Tradera, folk erbjöd barnvagn, spjälsäng och vi fick en massa fina presenter :)

SEN. Följde helvetet. För att bara gnälla en gnutta: Sommaren va som en mörk mörk mörk tunnel utan slut, jag fick lov att kontakta mödravårdscentralens psykolog medan barnmorskan intygade att det va FULLT naturligt att känna denna oro/ängslan/bedrövlighet. Mycke grin, mycke humörsvängningar, mycke tuffa fajter med kärestan. Som om inte den själsliga plågan va nog satt alla möjliga fysiska åkommor in; halsbrännan som aldrig gav sig hur många syreneutraliserande tabletter jag tuggade i mig; en ständig brännande känsla i bröstet och oduglighet till att inta föda och dryck, nu skulle ju det va ett helt fantastiskt vis att banta, om man inte haft en bebis i magen.. För tillfället har jag restlegs legs i ben OCH armar sen ca 2 månader tillbaks; ett ständigt kryp i ben och armar när man tar det lugnt och sitter/ligger (soffan, sängen toaletten, äta mat.. ja, ni vet alla de tillfällen man sitter/ligger ner..) vilket gör att det e är omöjligt att sitta/ligga still i mer än 2 minuter. Vissa nätter sover jag inte alls, vilket leder till ett helt fantastiskt morgon - och dagshumör mot de lyckligt lottade i min närhet.

Och nej, jag tänker nog inte tillbaks på graviditeten med ett jätteglatt leende, om nu barnet är friskt med alla armar (det får gärna sakna nån kroppsdel också; bara den kommer ut levande och skrikande) så är jag nöjd.
Idag är det prick en månad kvar, en riktig julklapp blir det ;) Kanske t o m kommer på Malin-dagen eller Lucia. Det e full ruljans på lilla flickan i min mage, hennes storasystrar väntar med spänning och kramar magen Hej Då när de åker till sin mamma, Nicklas har inte fått arslet ur vagnen å skruvat ihop spjälsängen än; men det händer när det händer.. Till dess e det bara att stå ut, fortsätta läsa, 9 månaders ständig gnällvals e strax över ;) Lovely eh? Hjärta.